Heart Chat Bubble - Update

Update

publicerat i #FuckCancer, ♡ Vardag;
Hej!
Nu var det ex antal månader sedan jag skrev sist här. Jag har tänkt att jag velat skriva men i bland vill man mer än det man orkar själv. Sist jag skrev var jag i slutet på min behandling i Örebro för min livmoderhalscancer. Jag hade också ca 1 månad kvar tills mitt foto projekt skulle hängas på ett galleri tillsammans med mina andra klasskamrater. Jag hade åkt från Örebro med vetskapen att min cancer fanns kvar i min kropp. Jag visste att jag skulle åter till Örebro den 15-16 maj för att göra en grundlig koll på läget. Jag hade med mig att jag förmodligen skulle få mer cellgifter eftersom jag bara fått 2 av 5 behandlingar under dessa månader. 

Jag befann mig hemma, efter nästan 3 månader borta. Jag spenderade många timmar i skolan nere i källaren för att få ihop nått att hänga på väggen den 19 maj. Mörkerrummet blev mitt andra hem dom 3 veckorna. Jag brottades med mycket tankar och känslor kring allt den perioden, och gör än idag när jag skriver detta.

Men, den 15 maj kom, och min älskade mor och jag åkte till Örebro för att kolla hur allt såg ut. Vi åkte bil, och resan dit var full av tankar och ångest och känslor. Men både jag och mor ställde in oss på att jag skulle få cellgifter, att jag inte var klar än. Eftersom när jag lämande Örebro för då 3 veckor sedan hade kvar cancern så räknade vi både med att jag behövde mer behandling. 

Väl i Örebro den 15 maj så åkte vi direkt till sjukhuset för att ta prover. Jag lämande några rör med blod och sedan åkte vi till hotellet och checkade in. Vi unnade oss att gå ut och äta en bit mat, vi hade det så mysigt det gick att ha det. Dagen efter åker vi ner till garaget och ska ge oss i väg mot sjukhuset igen för jag ska göra en PET/CT undersökning.  Men när vi ska starta bilen är den totalt död. Det går inte ens att använda centrallåset för att öppna. Vi inser att vi glömt att dra ut en kylväska som stod bak, den har sugit ut all ström ur bilen. Jag blir då tvungen att lämna kvar mor för att ta en taxi till sjukhuet. Summan av kardemumman är att allt löser sig med bilen, min styvfar ringer en bärgare som kom och hjälpte till för att få i gång den. 

Men, under tiden detta sker hos min mor som befinner sig på hotellet är jag på sjukhuset och förbereder mig för min undersökning. Det tar några timmar att genomföra den för det är många steg. Väl efter undersökningen får jag vänta några timmar innan jag ska ha mitt möte med min läkare och få svar på hur läget ser ut. 
Jag försöker under den tiden jag väntar att få i mig nått att äta eftersom jag varit fastande ett antal timmar. 

Jag träffar min läkare, som kollar resultatet för blodproverna jag lämnat innan. Dom ser bra ut, men värdet för njuren som strulat är inte så bra än som man hoppats på. Det innebär att katetern jag har får vara kvar. Jag har då en kateter som går direkt ut från njuren på vänstersida. En slang som går rakt in, och ut på utsidan ner i en slang till en påse som jag jag måste tömma flera gånger per dag. Jag går även på toaletten. Denna kateter tömmer bara det som sker på vänster sida inte höger. Tråkigt besked men jag hade inte väntat mig nått annat eftersom jag haft sådanna problem med njuren under hela den här perioden som behandlingen pågott. Så minst en månad till skulle den sitta kvar.

Nu har bilderna från min PET/CT kommit och min läkare tar sig en koll. Det blir tyst i rummet och jag förväntar mig att höra att det finns kvar och vad nästa steg blir. Men till min stora förvåning säger hon att det hon ser framför sig, och vad hon kan avgöra, så finnt det INTE någon cancer kvar. Det är alltså helt borta. Helt jävla fucking borta!!!!! Jag har svårt att greppa det som sägs. Jag hamnar nog lite i chock nu när jag tänker efter så här i efterhand. Men hon säger också att hon skall skicka i väg mina bilder och prover till en annan specialist läkare, men enligt min läkare så är cancern väck. Hon frågar om hon får göra en undersökning, och jag svarar absolut. Lägger mig i gyn stolen, och hon sätter i gång. Känner, klämmer, gör ultraljud och ler, samt skrattar och säger -"Det ser så mycket bättre ut nu Therese än vad det gjorde när du kom till mig". Hon berömmer mig och säger att jag är ung, och en av dom starkaste hon mött. Att jag verkligen fått kriga, och att hon beundrar att jag aldrig gav upp. Vi båda blir tårögda och kramas samt säger hej då. Hon talar också om att när hon fått svaren från sin kollega så ringer hon mig omgående, och att Hudiksvalls sjukhust fått remiss över min kateter som dom skall plocka bort om det är en fri passge. (som betyder att allt lirar som de ska mer eller mindre.)

Jag går ut mot parkeringen där min mor står och väntar. Medans jag går ut så ringer jag även min J på telefonen. Jag berättar vad som precis har sagts, och vad som väntas. Jag tror både han och jag var i chock, och hade svårt att greppa. Jag säger till J i telefonen att min läkare kunde inte se någon cancer på mina bilder. Min älskade mor som då bara är några meter i från mig hör vad jag säger. Hennes ben viker sig, hon tar tag i bilen, skriker ut på parkeringen där jag kommer gående -"VA FAN ÄR DE DU SÄGER!? VAD ÄR DET DU SÄGER!. Hon kommer springades mot mig och när jag känner värmen från hennes famn och ser tårarna som rinner ned för hennes kinder, då fattar jag!! Då slår det mig, jag har ingen jävla cancer i min kropp mera!! 

Så, vi lämanar Örebro och åker tillbaka hem till Hälsingeskogarna. Väl hemma igen väntar jag på samtalet från min läkare. Jag vill veta till 100% att det min läkare sett stämmer. Det går två dagar och den 18 maj när jag står med mina klasskamrater och hänger upp våra bilder på galleriet som vi ska ha vernissage på den 19 maj, ringer min telefon. Det är min läkare på andra sidan. Samtalet slutar i tårar för oss båda. Det slutar i lycko tårar dock. JAG HAR INTE NÅGON CANCER KVAR I MIN KROPP!!!!

Det är fortfarande så overkligt att säga det högt, eller att skriva det. Det känns som att hela processen jag gick ingeom är som en dimma. En bubbla. Jag har lite svårt att landa i vetskapen att jag är fri från cancern. Dock blir man inte friskförklarad förän man gått 5 år utan att få tillbaka den. Man gör regelbudna kontroller under dessa år. 

Den 19e kom, och jag var helt slut. Tom på energie, och slut efter allt som varit. Men det var en fin vernissage och jag är stolt över det jag fick upp på väggen trots att jag varit sjuk under hela året. Men där på väggen hängde mina bilder, min resa och min berättelse som jag kan berätta mera om i nästa inlägg. Tidningen kom och gjorde en intervju med. 

Så, nu kvarstod bara katetern. Denna jävla kateter. Varje vecka har jag fått lägga om 2-3 gånger. Jag kan inte bada alls. Jag kan duscha när jag har hjälp att "slå in" allting. Så min sommar har inte varit den bästa. Jag kunde inte klä mig som jag önskade, då slangen syntes och inget satt bekvämt. Tack vare att min styvfar har erfarenhet av att lägga om liknande saker kunde han hjälpa mig med det hemma. Så jag slapp springa på hälsovårdcentralen varje vecka för att få hjälp. 
Hudiksvalls sjukhus hörde av sig till slut, jag åkte in och höll alla tummarna jag kunde för att dom skulle plocka bort katetern. Men det hela slutade med att dom gjorde en koll och det var inte någon fri passage. Det bestludades då att jag skulle återkomma om 1 månad för att göra en ny koll då. Om det fortfarande ej var någon passage då skulle den bytas ut mot en ny. 

1 månad gick och jag var tillbaka. Jag fick höra att den bara skulle bytas ut. Det skulle inte göras någon koll innan att det var passage. Utan dom skulle bara byta direkt. Då sa jag i från och glad över att jag gjorde det. För enligt den läkare jag hade förra gången skulle det först kollas om det var någon passage. Samt att enligt min läkare nere i Örebro skulle det kollas också, och om det var passage skulle den tas bort helt. Allt slutade med att denna nya läkare i Hudiksvall ringde till min i Örebro för att kolla om detta stämde, och mycket riktigt var det som jag hade sagt. Hon kollade då om det fanns någon passage, men tyvärr! Beslutet blev då att byta ut den jag hade till en ny. Jag kan säga att detta är bland det värsta rent smärtmässigt jag varit med om. 

Min läkare från Örebro ringde upp mig någon dag efter detta och frågade hur allt gått och om jag nu var av med katetern. Jag berättade då vad som hänt och att jag fått den utbytt. Hon svarade med att hon skulle skicka i väg mina prover och bilder till urologerna och dom skulle ta beslut om vad som skulle göras. Det finns nämligen en annan form av kater man kan sätta in. Den sätts då på insidan i stället för den jag hade på utsidan. Det är som ett rör, som sätts mellan njure och blåsa på ca 28cm. Man kan säga att de blir en helt ny urinledare. 

Det gick ca 1 månad till och dagen kom att byta ut katetern. Nu hade jag gått med denna kateter på utsidan i ca 6 månader, tanken var 2. Så den 7 aug gjordes ingreppet och jag har sedan dess en kateter på insidan. Nu behöver jag bara gå på toa som normala och inte behöva lägga om nått, eller hålla på med någon påse. 
Dock fick jag komplikationer med detta byte. Jag fick åka in till akuten den 20 aug för smärtor utan denna värld. Lämande urinprov och blodprover. Träffade en läkare som klämde och kände. Det konstaterades att jag hade fått en kraftig urinvägsinfektion, en bakterie i samband med detta byte förmoligen, det är vanligt. Jag fick en kur med antibiotika att äta i 14 dagar, tog sista i morse 😃
Men sen var jag tillbaka på akuten den 25e aug för att jag fått otroliga smärtor i rygg och bak vid njuren på vänstersida. Det strålade även ner i mitt bäcken. Men efter 4 timmar på akuten och ultaljud och prover så hittade dom inget som var fel. Skönt, men också frusterande. Jag fick rådet att äta 2 alvedon och 1 ipren tillsammans för att se om de kunde lindra smärtan. Det har det också gjort. 

I dag tog jag som sagt sista antibiotikan, och allt känns mycket bättre. Även min rygg har blivit bättre, den är inte helt 100 men mycket mycket bättre än för någon vecka sedan. Nu får jag sova om natten.

Så, den 26e januari 2018 fick jag mitt cancer besked, och den 18 maj 2018 hade jag och min kropp skrämt i väg den jäveln. Och för några veckor sedan fick jag äntligen bort katetern på utsidan mot denna nya som är på insidan. Nu kan jag bada, duscha, klä mig hur jag vill igen! Helt sjukt.

Mycket har hänt under dessa månader, mer än bara sjukdomen och vernissagen. Jag har också flyttat till en ny större lägenhet, jag är sjukskriven för tillfället och jag kommer om 17 dagar åka utomlands med min mor. Vi båda gick miste om denna fantastiska sommar, så vi tar en vecka i spanien och tar igen det vi missat. 😀

Det finns mer att skriva om allt detta. Jag har en hel del tankar och känslor jag vill dela med mig av. Jag har en jävla resa kvar att göra, jag är inte klar. Upp till 2 år kan man få biverkningar av den behandling jag gjort så det är inte enkelt. Men jag lever och andas, tar en dag i taget. Resan har inte varit enkel alls, snarare tvärtom. Jag har sårat den jag älskar mest genom att stänga han utanför, jag har inte vart mig själv alla gånger. Men jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag vet mina misstag, och jag är tacksam för dom jag har vid min sida. 💗

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av enna:

<3 <3 <3

Svar: <3
Photobytessie

2:a kommentar, skriven , av NICOLE:

Men alltsåååå?? LYCKA!!!! Så glad för din skull!

3:e kommentar, skriven , av Sara Ekman:

MEN så underbart att cancern är borta!!!!!! <3

4:e kommentar, skriven , av sarah:

aj da men det går att bästela dom oxå =) aj da dom var jätte fina som kristallerna

Kommentera inlägget här ↴