Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det är mer eller mindre vanligt nu mera att jag återkommer hit och inte vet vart jag ska börja för att jag en period varit borta. Jag vet att jag inte har någon skyldighet att berätta om min situation, eller livet. Men jag delat min resa hittils och jag fortsätter gärna med det.

För några veckor sedan fick jag svaren från Örebro angående den strålbehandling jag gjorde där i sommras. Den har gett effekt! Men tyvärr har man hittat mer cancer i min kropp. I detta läge orkar jag inte gå in på hur mycket, vart osv. Så jag ber er att respektera att det är allt jag kommer nämna i det just nu.

Det är självklart otroligt tungt. Kriget, och kampen fortsätter. Så det som kommit på planeringen nu är att åter igen sätta i gång med cellgifter. Det blir 2 olika som sists, 1 samma och 1 annan. 6 omgångar, och 3 veckor mellan varje omgång. Så jag är väl klar i mars!?
Jag gjorde min första förra veckan.

Jag är slö, aptitlöshet, dissig, mår otroligt illa och orkeslös. Minsta kraftansträgning så blir jag totalt slut. Jag har denna månad redan varit in på akuten 2 gånger. Ena gången för hög feber under några dagar, man kunde inte hitta nått galet men blev 1 natt på sjukan. Den andra gången var nu i måndags. Jag har haft en kronisk, iande, morlande värk bak vid ena njuren och hade inte sovit på 5dygn. Så jag blev inlagd för smärtlindigt och nu är det lite mer stabilt. Jag känner mig inte psykisk sjuk och galen.

Smärtan jag hade kan jag försöka beskriva. Men täk dig att det ömmar och gör ont på samma ställe 24/7, det stegrar lite i bland. Det gör inte så ont så du inte kan röra dig. Men kroppen hittar inget vilo läge, du kan inte stå, sitta, gå, eller ligga. Det gör konstant ont. Det smärtstillande du har hjälper inte. Till slut blev det för mycket för mig och jag brakade ihop fullständigt.

Jag tappade helt fotfästet, allt rasade. Det var första gången sen jag fick mitt cancer besked jan 2018 som allt verkligen kom som en käftsmäll. Jag kände hopplöshet för framtiden och att detta kommer inte gå. Där och då var jag helt ensam, rädd och våndades i dödsångesten över att ha gett upp.

Men sen är ju jag, jag! Efter en stund samlade jag mig. Jag bad på riktigt om hjälp. För så här kan jag bara inte ha det. Nått måste ske, jag måste få rätt smärtlindring och hjälp. Jag pratade med anhöriga, jag ringde även mina kontaktsköterskor och till slut sa jag att nu får ni lägga in mig för smärtlindring för detta går inte längre. Jag vet snart inte vad jag tar mig till. Därav blev det akuten och 1 natt på sjukhuset här i måndags.

Det känns läskigt att vara så här öppen med det, att klä av mig och dela. Men jag behöver ju få göra det för min egen del också. Det hjälper mig att få utlopp. Men det kommer ske på mina villkor, alltid! 

Kanske kan någon finna tröst i det jag skriver som inte vågar ta kontakt med mig just nu för att det är för tungt, kanske hjälper det någon helt random där ute att finna ro. Oavsätt så hjälper det mig just nu så därför fortsätter jag att dela med mig av min resa och kamp.

Det var en liten, kort sammanfattning på läget. Kampen fortsätter helt enkelt. Ta hand om er. ❤