Dags för en liten update på läget.

I går låg jag inne för omgång 4 av 6 av cellgifterna. Jag fick även 2 påsar blod. Det tog sammanlagt ca 10h. En lång dag minst sagt.

I tisdags gjorde jag även första kollen på läget. Man gör det efter halva tiden, Alltså efter dom första 3 behandlingarna. Sen gör man en slutkoll efter den 6e.

Mina provsvar hade kommit in igår och när jag var klar med cellgifterna och förflyttats till nästa avdelning för att få blod fick jag även träffa min läkare som kom med besked.

Cellgifterna jag fått än så länge har gett goda resultat. Det syns en tydlig minskning. Dock har man sett att min högra njure blivit påverkad. Så han skulle ta kontakt med min onkolog och se vad han tycker. Där och då kom min första panik känsla. Jag har redan insatt stent på vänster och FASAR att få en till på höger. Var också tydlig med att om det går att vara utan är det att föredra för mig trots i bland smärtsam värk. Han skulle framföra det. Vi vet inte än om en stent skulle behövas. 

Sen har man också upptäckt att jag förmodligen har en cysta i levern. Man ska göra ett ultraljud på det så snabbt som möjligt. Det är nått man alltid gör. Men man misstänker då en cysta och inge annat. Min läkare var possitift inställd.

Jag har fått många besked lämnade dessa 2 år av honom. Jag har aldrig sett honom så positiv. MEN för mig rasade alla jävla ångest tankar i gång, alla tänk om och att det aldrig får vara bra. Det ska alltid in nått nytt jävla skit.

Sen finns rädslan där att det ska bli som sist jag gjorde 6 cellgiftsbehandlingar förra året. När man då gjorde kollen efter 3 såg de bra ut, dom hade blivit lite mindre. Men när man gjorde sista hade det vuxit till samma storlek och lite till. 

Jaaaa.. Så jag borde glädjas, se framåt och sväva på någon form av lättnad. Men det går inte in. Nu väntas svar från onkologen med fasa och ångest. Sen är det ju ultraljudet med levern och den förmodade cystan som skapar mycket "tänk om".. 

Jag vet att jag borde stanna upp. Ta in. Och ta in det min läkare sa innan han gick "i det stora hela är detta jätte bra nyheter". Men jag har inte förmågan att göra det, det gör mig mer ont just nu än nått annat. För jag inser hur "skadad" jag blivit och är från att våga hoppas och känna lycka igen.. I går grät jag av rädsla, i dag gråter jag av den enorma sorg att inte kunna landa i nuet.