Vekligheten träffar mig hårt, som om någon sparkat mig i magen. Jag hamnar i fosterställning i sängen, och tårarna rinner som kraftiga vattenfall ner för mina kinder. Jag fylls av ångest och en enorm rädsla. Tankar om döden och det som sker i världen fyller mitt inre.
Jag håller mig borta från vänner, från min nära och mannen jag älskar. Jag vet inte nästa gång jag kommer kunna träffa dom. Jag vet inte nästa gång jag kommer kunna krama om er. Några av er kan jag träffa utomhus på avstånd, men några av er kan det dröja länge tills vi kan ses. Min allra bästa vän och vapendragare tex, eller min särbo och livskamrat med bonusbarn. Detta smärtar så otroligt mycket.
Jag bär på en VIDRIG sjukdom, som gör att jag befinner mig i riskgrupp. Därför smärtar det mig nå så enormt när jag ser hur allt fler människor totalt skiter i att hålla avstånd, eller träffas i stora grupper.
Det är så många med mig som gör så gott vi kan för att hålla oss i från att bli drabbade och minska smittspridningen, vi är så många som sitter helt jävla ensamma. Har du gjort det någon gång? Suttit i ditt hem i flera veckor utan att träffa någon? Jag kan lova dig att det tär på psyket otroligt mycket.
I kväll är jag fylld med saknad, rädsla och besvikelse.
Usch... kan bara tänka mig hur det är att inte få träffa någon på flera veckor. Jag är rätt social av mig så skulle verkligen ta på mitt psyke också. Lider med er! Hoppas verkligen att folk kan visa respekt och använda folkvett så vi blir av med den här smittan någongång så ni som är i riskgrupp också får komma ut igen!