Mötet med min läkare i dag gav svar på några av dom frågor som jag haft. Jag håller på att processa allting och försöker att på nå sätt "landa".

I dag fick jag svaret på hur och varför man kan säga att min cancer tyvärr är kronisk. Så ofantligt obehagligt att tänka och ens försöka ta in.

Man kan naturligtvis inte svara på hur det kommer att se ut för mig. Om den kommer hålla sig "stilla" och ge fan i att ta mer plats en den redan gör eller om den kommer börja röra på sig. Detta är svårt att dela, det är svårt för att jag kan inte sortera mina känslor kring allting.

Nu är det vila för mig och min kropp i 3 månader. Sen får vi se vad som sker och vad som väntar.

Mirakel sker ju, tänker jag för mig själv. Även om hoppet att bli fri denna vidriga jävla sjukdom känns långt borta för tillfället. Jag har kämpat så länge nu med hoppet att bli fri dig.

Jag kan i nuläget inte dela mera. Jag har inget mer att säga just nu. Det är blandade känslor och mycket tankar som surrar inombords.