Jag minns den här dagen för två år sedan som igår. Jag glömmer aldrig orden, och hur hela världen för en stund bara totalt stannade. För ett ögonblick lämnade jag min egen kropp och såg allting ovanifrån mig själv. Jag hörde hur läkaren fortsatte att prata, men det lät som att han pratade i en burk, och jag hade svårt att höra vad han sa.
Min mor satt brevid mig och jag såg på henne att världen runt henne rasade också. Där sitter hon med sin förstfödda, och får veta att hon drabbats av cancer.
I dag har det gått två år sen vi satt i det lilla rummet på motagningen tillsammans med läkaren och en kontaktsköterska. Två, långa år... Två år med hopp och total förtvivlan, rädsla och ångest med framför allt aldeles för lite glädje och lycka. Det har varit svårt att landa och ta för sig av dom stunder som ges som är fylld med värme och kärlek. Men det har också varit svårt för mig att ta in och dela dom stunderna när det har varit som mörkast.
Det är inte bara jag som har blivit drabbad. Ja, det är jag som är sjuk. Det är jag som bär cancern i min kropp. Men den har drabbat dom omkring mig också, minst lika hårt. En del har inte klarat av att stå kvar vid min sida, en del har velat stå där men jag har knuffat bort dom för att dom kommit för nära. Men framför allt har den drabbat dom som står mig allra närmast på det sätt att vi alla bär på rädslan att den ska ta mig i från dom. Vi pratar inte om det, men den rädslan finns där.
Vi lever på hoppet, jag lever för att dom finns där och för att jag är inte klar. Jag bryter ihop och reser mig för att jag har dom jag har omkring mig, jag har inte ens börjat mitt liv än. Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vill se mina brorsbarn växa, jag vill resa, jag vill älska med min Jonas, jag vill vara med mina bonusbarn och familj. Jag vill skratta och skåla tillsammans med mina vänner som står kvar där. JAG ÄR INTE KLAR!!
Varje dag dom senaste två åren har varit en kamp.
Jag är stolt över min kropp som fortsätter att slåss för oss, som fortsätter sättas på prov men på nått sätt fortfarande tar mig upp ur sängen och framåt. En del dagar känns mer hopplösa än andra, men jag andas och jag är här. Jag har långt i från gett upp, min envishet och längtan efter livet är tacksamt.
En dag i taget, en sak i taget..
Två långa år har gått och jag fortsätter att kriga!
Min mor satt brevid mig och jag såg på henne att världen runt henne rasade också. Där sitter hon med sin förstfödda, och får veta att hon drabbats av cancer.
I dag har det gått två år sen vi satt i det lilla rummet på motagningen tillsammans med läkaren och en kontaktsköterska. Två, långa år... Två år med hopp och total förtvivlan, rädsla och ångest med framför allt aldeles för lite glädje och lycka. Det har varit svårt att landa och ta för sig av dom stunder som ges som är fylld med värme och kärlek. Men det har också varit svårt för mig att ta in och dela dom stunderna när det har varit som mörkast.
Det är inte bara jag som har blivit drabbad. Ja, det är jag som är sjuk. Det är jag som bär cancern i min kropp. Men den har drabbat dom omkring mig också, minst lika hårt. En del har inte klarat av att stå kvar vid min sida, en del har velat stå där men jag har knuffat bort dom för att dom kommit för nära. Men framför allt har den drabbat dom som står mig allra närmast på det sätt att vi alla bär på rädslan att den ska ta mig i från dom. Vi pratar inte om det, men den rädslan finns där.
Vi lever på hoppet, jag lever för att dom finns där och för att jag är inte klar. Jag bryter ihop och reser mig för att jag har dom jag har omkring mig, jag har inte ens börjat mitt liv än. Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vill se mina brorsbarn växa, jag vill resa, jag vill älska med min Jonas, jag vill vara med mina bonusbarn och familj. Jag vill skratta och skåla tillsammans med mina vänner som står kvar där. JAG ÄR INTE KLAR!!
Varje dag dom senaste två åren har varit en kamp.
Jag är stolt över min kropp som fortsätter att slåss för oss, som fortsätter sättas på prov men på nått sätt fortfarande tar mig upp ur sängen och framåt. En del dagar känns mer hopplösa än andra, men jag andas och jag är här. Jag har långt i från gett upp, min envishet och längtan efter livet är tacksamt.
En dag i taget, en sak i taget..
Två långa år har gått och jag fortsätter att kriga!