Hoppet!

I dag har tankarna och känslorna varit blandade. I dag var det dags för omgång 6 av mina cellgifter. Det har nu gått lite över 21 veckor sen första omgången. Det är 3 veckor mellan varje omgång med cellgifter, men tyvärr har jag haft komplikationer, vart inlagd på sjukhuset med infektion så det blev framflyttat 1 gång, samt att jag vid 1 tillfälle behövde få 3 påsar blod och dropp den dagen jag skulle haft cellgifter och även då blev behandlingen framflyttad. 

Men summan av kardemumman då. Det blev planerat 6 behandlingar. Efter den 3e kollar man av läget. I mitt fall såg det ljust ut, att cellgifterna biter. Cancern fanns kvar, men en "ärta" var borta och dom andra lätt påverkade. Dom kunde inte heller se någon spridning. Nu har jag gjort omgång 6 och en koll skall göras igen, dock behöver jag vänta ca 3 veckor innan det görs, och sen får jag vänta ytligare ca 1 vecka för svar. 

Som om denna vånda inte vore nog så har jag min stent kvar på insidan av kroppen från vänster njure. Den gör ont varje dag mer eller mindre, det är ett ursäkta, JÄVLA spring på toa. Men jag har hellre den på insidan, än utsidan som jag fick ha från början. När den sitter på insidan kan jag klä mig precis så som jag önskar, den fastnar inte någonstans, jag kan duscha utan att behöva plasta in, jag kan bada när jag vill utan att tänka. Så jag är otroligt tacksam trots smärtan att min kropp ville acceptera den när den sattes på insidan i augusti 2018. 

Nu den 14 mars ska jag göra en operation, jag ska sövas. Det är mitt val. Jag har under detta år gjort så många ingrepp, både med lokal och ryggbedövning. Det har vid varje tillfälle gett mig en enorm ångest trots ångestdämpande och lugnande. Det har vid varje gång gjort ONT fast dom alltid säger att det inte ska göra det speciellt och att det ska gå fort, det har det aldrig eller gjort. 
Under detta året har jag också fått narkos, blivit sövd, jag har även blivit det tidigare i mitt liv för olika operationer och det har aldrig varit någon fara för mig eller komplikation under operation eller uppvak. Så därför har jag bestämt mig för att få narkos, jag vill inte vara vaken, ha ont mera. Psykiskt är det för tungt just nu. Jag vet riskerna, det är alltid en risk att sövas. Men som sagt, jag har varit sövd innan sist för ca 1 år sen. Ingen av gångerna har det varit några komplikationer. 

Den här gången, med dessa starka cellgifter som gjort att jag tappat i sort sätt varje hårstrå på min kropp, Jag känner inte riktigt igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Detta år med cancer har också varit den tuffaste perioden i mitt liv, och ni som känner mig vet vad jag gått igenom i livet. En del saker är riktigt mörka, och det slår mig i bland att det är ett under att jag fortfarande andas samma luft som dig som läser. Men här är jag!!

Det är mycket cancern tagit i från mig. Min sexualitet, vänner, mitt självförtroende, nästan min livpartner, mitt egenvärde sviktar dag från dag, och jag känner mig inte värd att bli hållen och tröstad när jag känner att jag behöver få rasa och släppa fasaden. Jag har gråtit många gånger i min ensamhet, haft kraftiga dödsångest attacker. (Få tillfällen har jag orkat och våga ringa till min mor eller J)

Det känns som jag enbart har klagat till mina kära jag har kvar i min närhet. Omgång två har tagit mer på mitt psyke. Jag ser detta, jag känner detta, jag är medveten om det. 

Det vackra i det är att jag kan göra nått åt det, jag VILL göra nått åt det. Jag vill ta tillbaka min sexualitet, min självkänsla, mitt självförtroende och framför allt tillåta mig själv att rasa, i min ensamhet men framför allt när någon finns där och kan hålla min hand, och vem vet, rasa tillsammans över denna fruktansvärda jävla skit sjukdom det faktiskt är. 
 
Det är inte bara jag som lever med mörka tankar, som tänker "vad sker om det inte är klart nu, om det spritt sig osv..." Jag vet att dom närmast mig tänkt tanken mer än 1 gång. Vet du vad, det är helt okej. Någott annat vore ju bara konstigt.

Jag kan trösta dig med att dom tankarna finns också hos mig, konstigt vore det annars som sagt. Men trots att kroppen inte orkar lika mycket, trots att jag kroppsligt har förändras, tappat allt hår och en del dagar ser mer död ut än levande så står jag här. JAG har inte gett upp eller kastat in handduken. Jag krigar, jag kämpar. Jag och min fantastiska kropp gör allt vi kan för att få komma tillbaka.

Jag vill känna att jag är värd det fina stöd jag får, att jag är värd kärleken J ger mig, att jag är värd hans närhet, att vi älskar. Jag vill finnas där för min familj så som dom under resan funnits där för mig. Jag vill samla dom vänner som stått vid min sida sedan dag 1 och ge er kärlek tillbaka. Jag vill inte ge denna jävla cancer mer utrymme nu. 

Nu vill jag ge mig själv det jag längtat efter hela mitt liv. KÄRLEK! Samt att jag vill ge ER massa, massa kärlek. Hör mig när jag skriver detta, DEN DAGEN SKALL KOMMA, SNART!!! Nu får det FAN vara bra.

Så håll tummarna nu att proverna och kollen som görs om några veckor visar att jag/vi har vunnit, för gott! 

Hoppet är det sista som överger människan, och du ska veta det att det finns nog ingen som hoppas så mycket som denna "lilla" tösabit just nu. 

#fuckcancer