Jag ramlar, jag famlar och väldigt ofta så tappar jag bort en stor del av den jag är. Jag har alltid varit otroligt självkritisk och hård mot mig själv.
Tankarna kan snurra i 180, är jag bra nog, räcker jag verkligen till, duger jag som jag är, osv!

Självförakt har varit en del av min vardag om jag inte själv har hatat det spegeln har återspegla så har andra hatat åt mig.
För ett tag sedan så bestämde jag mig för att jag aldrig någonsin igen ska hata mig själv och den kropp jag bär.

En del dagar är svårare än andra att finna kärleken till sig själv och sitt jag. Vissa dagar kan jag känna en enorm sorg över att jag inte längre orkar göra det jag vill göra och längtar efter.

Men när självföraktet kryper sig på så påminner jag mig själv om vilken otrolig kraft jag och min kropp bär på. Vilken fantastisk resa vi får göra tillsammans. Det är verkligen som en bergochdalbana och väldigt ofta känns det som att det går otroligt fort nedför. Men rätt vad det är så känner jag sakta men säkert hur jag tar mig uppåt igen, och titt som tätt känner jag lopporna och fjärilarna i magen.

Ja, det en dag i taget som gäller för mig. Jag försöker att ta vara på den tiden som jag får med mig själv och med andra. Tiden är ovärderlig så jag kommer att lägga så lite tid som möjligt till att självförakta och tvivla på mig själv. Jag säger inte att det är enkelt men det är mitt val!

Jag tycker alla borde vara mer snäll mot sig själv! Du är fantastisk.. 🖤