I morse var jag in till sjukhuset och träffade min läkare. Det var dags för en update på hur dessa månader utan behandling har varit och vart jag befinner mig rent mående mässigt just nu. 
Mötet varade i ca 30 min. Utan att gå in på i detalj om vad vi pratade om, så var han glad och possetiv i det stora hela.

Jag har inte några nya symtom, eller nya smärtor. Jag kan få i mig mat samt göra mina behov på toaletten, njurarna mår bättre än innan. Så min kropp krigar på! 

Han som jag tycker att vi gör rätt i att vänta med att göra någon ny koll just nu. Eftersom jag inte har några nya områden som besvärar mig, eller problem med det ovanståde jag just skrev. Jag har mer ork nu än när jag går på behandling och vill lägga den orken till att söka samtalskontakt eftersom min kurator inte räcker, samt att det finns andra saker jag känner att jag behöver lägga min ork på. Som att få bukt på mitt lymfödem. Skulle jag börja med en ny behandling nu, skulle dom sakerna som jag känner att jag har ett behov av att ta tag i ramla mellan stolarna. Så därför avvaktar vi minst 3 månader till.

Det är självklart så att jag är rädd. LIVRÄDD om vi ska vara ärliga. Jag vet att jag har cancer i min kropp. Jag vet inte om den vuxit, eller är aktiv just nu. Om den är det så känner jag tack och lov inte av det iaf. Men bara tanken på att den kan vara det gör mig rädd. Men detta är endå valet jag har gjort och tar just nu. Jag väljer att försöka få någon form av livskvalité och vardag tillbaka, för vem vet vad nästa steg i min behandling kommer innebära!?

Min resa är långt i från klar. Det är jag fullt medveten om. Jag vet också att skulle jag känna minsta lilla obehag, eller nått nytt så kan jag bara ringa och ta kontakt. 

Nu vill jag fokusera på att hitta mig själv igen, hitta tillbaka till glädjen, livet. Det fanns ett liv innan cancern kom, det finns också ett efter. Jag vill leva det livet, och då behöver jag hjälp och stöd. Så med det sagt tog jag tag i den sista biten som behövdes för att skicka in min egen remiss på 1177 i dag. Så nu är det bara vänta på att få svar angående en samtalskontakt och eventuell utredning för PTSD. 

Det finns också mer saker jag vill och behöver ta tag i, dom sakerna får jag ta pö om pö. Jag är rädd att ta på mig för mycket och inte orka. Men samtidigt så kan det inte ske någon förändring om jag inte ens försöker sätta den ena foten framför den andra. 

En del dagar kommer att vara piss rakt igenom. Det kommer vara dagar där sängen blir min bästa vän, och smärtstillande är det enda som lindrar allt. MEN, det kommer också andra dagar. Dom vill jag fylla, gärna med fina minnen, livskvalité och gärna lite glädje!! Jag vill så väldigt gärna få känna lycka och glädje igen. 

Jag är inte CANCER, jag HAR cancer!!