Vart ska man ens börja!? En längre tid har verkligen passerat sedan jag postade något här. Men saker och ting vändes verkligen helt upp och ned när jag kom hem från Stockholm. 

Jag tappade aptit, känner ingen hunger, och den lilla ork jag hade bara försvann. När mina anhöriga blev oroliga och bad mig att ta kontakt med sjukvården och mitt "team" så gjorde jag det. Jag kan tänka mig deras frustration att se på och jag blir värre. Jag tänker ju att det vänder snart, det kommer ordna sig. Jag vill inte riskera bli inlagd osv... \n

Men jag gjorde ett samtal och dagen efter med hjälp av min fina lilla mor tog jag mig in till sjukhuset. Träffade först min kontakt sköterska. Hon blev väldigt beskymmrad när hon såg mig. Jag fick en säng och ett rum och sedan få vänta in min läkare. Men innan jag bäddades ner så ville dom väga mig.\n

Det var när jag såg siffrorna på vågen som allt rasade. Jag bröt ihop. Under ca 2 mån har jag tappa runt 18kg. Dom 18kg är ju självklart muskler och dom musklerna kommer inte vara enkla att få tillbaka.
\nMen då förstod jag också varför jag inte orkar någonting. Varför allt tar emot. Varför jag blir andfådd för ingenting. Jag fick en chock!\n

Jag fick senare träffa min läkare och vi kom fram till gemensamt att jag skulle läggas in över natten för att få näringsdropp bla och ta lite prover.
\nDet är nu ca 2 veckor sedan jag låg inne det dygnet med dropp. Jag har försökt att äta nått varje dag om det så bara har varit en frukt.\n

Men sen i lördags har jag sovit på en uppblåsbar madrass hos mor och "far" i vardagsrummet. Dom ser till att jag äter varje dag. Jag känner mig mindre ensam. Det är skönt att ha dom nära och höra dom runt mig. Jag är så evigt tacksam att dom ställer upp 24/7 för mig.\n

Jag har sedan några dagar också fått ont i min vänstra axel. De gör ont när jag andas. Spänner på ovansidan. Svårt att förklara. Det kommer och går och jag har tänkt de ger med sig. Men det verkar inte så. Det kan kännas ok men sen gör de svinont. Så håller de på. Jag behöver ringa om det.\n

Men som allt i mitt liv just nu är minsta lilla jag behöver göra och ta för mig en sådan stor sak att det blir övermäktigt. Jag orkar inte. Jag vet de kommer kräva mycket av mig. Ta mig till läkare osv osv.. När du har en kropp som i princip orkar 0 blir det tufft att tänka framåt och ta för sig. Fast jag vet det är för mitt bästa.\n

Jag skulle så gärna vilja få tillbaka livskvalité i livet. Jag vill känna längtan till saker igen och lust. Men jag känner ingenting i stort sätt. Det är mörkt och tomt.\n

Min resa är långt i från klar med behandling är och cancer och sjukvård. Jag skulle behöva få vila, riktig vila. Jag behöver ju orka, jag vill orka. Men just nu känns det jävla jävligt helt ärligt.\n

#fuckcancer